Libri resurrecti, återupplivade böcker, uppmärksammar sådant som en gång lästes, ofta med iver, men som nu fallit i glömska, inte sällan med viss orätt. En del förtjänar kanske dessutom att tryckas på nytt. De flesta av texterna på denna blogg skrivs på svenska, några på engelska när böckerna som kommenteras är skrivna på det språket och aldrig har blivit översatta.
Libri resurrecti, books brought back to life, is a bilingual website with a focus on books that were once widely read but in most cases are no more, perhaps unjustly. Most of them, in Swedish or another Scandinavian language, are dealt with in Swedish. Those in English that have never been translated will be discussed in that language. The aim is to reawaken an interest in forgotten or neglected books, in some cases aiming at reissues.
Ivo Holmqvist
Böcker
Erland Josephson: En berättelse om herr Silberstein (Bonniers, 1957).
”Någon antisemitism, d.v.s. något judehat, har, kan jag med full rätt våga säga det, knappast tidigare existerat i Sverige, om jag ser bort från den känsla av misstänksam kyla, som hos alla folk och i alla länder under alla tider förefunnits gentemot det obekanta, gentemot ’främlingen’, och som även här i vårt land några gånger under det tidigare 1800-talet förspordes.” Det skrev Karl Otto Bonnier på slutsidorna av sina ”anteckningar ur gamla papper och ur minnet” som i förordet är daterade den 30 oktober 1937. De trycktes postumt först 1956, som femte delen av krönikan om bokhandlarefamiljen Bonnier. Det var försonliga ord, särskilt som han i föregående kapitel tagit upp de giftiga angrepp som den ökände nazistsympatisören Leon. Ljunglund som var redaktör på Nya Dagligt Allehanda riktat mot honom och förlaget. I en tryckt protest mobiliserade förläggaren tjugo av sina författare, bland dem Selma Lagerlöf, Marika Stiernstedt, Heidenstam, Österling, Hellström, Lagerkvist, Nordström, Silfverstolpe, Prins Wilhelm och Hasse Z – ”det var röster som hördes!”
Tora Nordström Bonnier: Just for fun. Brev från Amerika (Albert Bonniers förlag 1946).
På våren 1950 när Sveriges radio ännu hette Radiotjänst och man sände från Kungsgatan i Stockholm gick en engelsk språkkurs som uteslutande handlade om USA – senare var det mest brittiskt när man under många år engagerade Ian Dunlop som gärna drack the i rutan när TV-åldern i slutet av det decenniet hade börjar göra sitt intåg. Det blå häftet för den amerikanska språkkursen 1950 när jag var sex år gammal är försvunnet sedan länge, men jag minns fortfarande flera av bilderna. Några var obligatoriska, som blommande körsbärsträd i Washington D.C. och presidentstatyer där. Men mest imponerad var jag av ett foto från en gummifabrik i Acron, Ohio, på ett väldigt däck i dubbel manshöjd. Att allt var rejält tilltaget däröver förstod jag genast.
Waldemar Hammenhög: I en sydengelsk by. Buckfast. (Wahlström & Widstrand 1962).
”Till slut ansåg jag tiden mogen för något intressantare än konversation. Här fanns katoliker, det visste jag, och då var det lämpligt att kasta fram namnet Graham Greene. Jodå, flera stycken hade läst hans romaner. Konversationen upphörde, ett trevande samtal kom i gång. Om en av de gamla herrarna bland gästerna visste jag att han var militär från första världskriget men att han hade förlorat högra benet i det andra kriget; dessutom tillhörde han en familj som hade varit romersk-katolsk i mer än 400 år, så jag var mest nyfiken på vad han skulle säga. Tydligen var det flera som var det, samtalet avstannade, vi väntade under tystnad. Efter moget övervägande sade den gamle krigaren, med sin djupa skrovliga röst: – Mr Greene, he is suspect. Konversationen kom igång igen och allt var frid, men absolut ingen fröjd. Ända tills jag fick det snillrika infallet att kasta fram namnet Evelyn Waugh. Han var pålitlig, och dessutom rolig…”
Wilhelm von Braun: Ångbåtsresan (Albert Bonniers förlag, 1869).
”Lika snabbt som B. vann en bred publik, lika kraftigt reagerade den akademiska kritiken mot nachspieltonen i hans dikter. Härut-innan inträdde med tiden en förändring; K. A. Hagberg (i Studier, kritiker och notiser 1842 och 1844), B. E. Malmström (i Intelligensbladet 1844—45) och andra reserverade sig fortfarande mot hans frivolitet, men underströko hans allvarliga syften. Men dessa voro nog mera en moralisk vinst än en litterär. Eftervärlden torde vara benägen att instämma med B:s populära läsekrets däruti, att det i alla fall var den glada genren, som var hans, ehuru hans skämt ofta är rätt buttert och satiren låg nära till hands för honom. En välvillig bedömare torde kunna erkänna, att i hans och somliga hans samtidas krav på »naturlighet» låg en hälsosam reaktion mot en idealism, som hos eftersägarna blivit något ihålig, och att det hos B. fanns en del uppslag till verklighetsskildring. På grund härav kan han möjligen fortfarande göra anspråk på en, visserligen mycket blygsam, plats i vår litteraturhistoria.”
Harald Wägner: De löjliga familjerna (Albert Bonniers förlag 1913).
Elin Wägners tre år yngre bror Harald som var född 1885 avled redan 1925, i Paris där han var Aftonbladets korrespondent. Enligt läkarnas attest var det i maltafeber, orsakad av opastöriserad mjölk. Men det kan lika gärna ha varit, skriver Per Wirtén i Europa, ständigt detta Europa – Elin Wägners förlorade kärlek (2020) av något […]
Lennart Nyblom: Högt spel i Mazzaro (Rabén & Sjögren, 1951).
Häromdagen råkade jag hamna en trappa upp på Stadsbiblioteket i Malmö, framför hyllorna med idrottslitteratur. Jag blev imponerad av mångfalden, inte bara (men mycket) av alla böcker om fotboll, särskilt förstås om Zlatan Ibrahimović. Men det är inget nytt fenomen, det är en litteraturart som hängt med länge: ”En timme försenad startade bussen med en fasansfull knyck och rullade snart ut över den romerska campagnan. Det osade bensin och skramlet var öronbedövande. En präst på sätet framför oss läste högt ur sin bönbok. Barn skrek, och den italienska familjens vackra dotter hade redan hunnit bli bussjuk.[…] Sonen i familjen började tala fotboll och undrade varifrån vi närmast kom. Vi svarade att vi kom från Sverige – Svezia. – Aha, spelar ni fotboll i Suez? Det trodde jag bara var en kanal! Vi nämnde namn som Liedholm, Nordahl och Gren för honom, men inte ens dessa kände han till. Pojken var som en vilde fast han annars såg snäll ut.”
Olof Lagercrantz: Trudi (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1939).
Olof Lagercrantz hade nog inte likt Gustav Hellström, Bertil Malmberg och Fredrik Böök förstahandskunskaper om Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933, och kanske hade han inte heller som Olle Hedberg varit i Österrike efter Anschluss 1938. Om han som George Orwell, Artur Koestler eller Gustav Regler med egna ögon sett striderna i Spanien under inbördeskriget (fast han snart skulle komma att bevittna vad som hände i Finland) skulle hans enda roman fått mycket större sprängkraft. I stället får vi i andra hand bittra reflektioner över det aktuella läget söderut
John Karlzén: ”Si, detta är nytt”. (Albert Bonniers förlag, 1940).
”Påtår, doktor Neijon? frågade Emy och höll kaffepannan i höjden. – Jag har inte kraft att säga nej, ehuru herrskapet Swanson väl blir lidande på en sådan åderlåtning. Jonsson lyssnade intresserad till doktor Neijon och undrade: – Talar alla människor så där i Lund? – Nej, herr Jonsson, tyvärr förhåller det sig inte så. Många av invånarna i Sveriges enda beboeliga stad står ännu på uppsvenskens låga nivå.” Replikskiftet kommer mot slutet av romanen, när Joel som är en småländsk Huckleberry Finn och ”en kuriös blandning av snusförnuftig hemmason, målmedveten dynamitard och känslig drömmare” har genomgått en kris men tillfrisknat och fått fadern-lantbrukarens löfte att ta studenten och studera vidare, fast han skulle behövas för att driva gården.
Marika Stiernstedt: Attentat i Paris (Albert Bonniers förlag, 1942).
”Vad är det ständigt för mur mellan… oss – och er andra! Ni alla andra! Alla.” Det frågar föga insiktsfullt den tyske löjtnanten Otto Bredow den vackra kosmopolitiska Lisia. Henne har han huvudlöst förälskat sig i när de råkat på varandra i det ockuperade Paris. Hans familjegods finns i Schleswig. Dit vill han föra henne så fort de gift sig, men så går det inte. Det attentat som anges redan i titeln utförs i Metron i Paris. Den idealistiska och överspända schweiziskan Hilde skjuter ner en tysk överstelöjtnant utan annat motiv än att han hör till herrefolket som tagit sig rätten att lägga under sig en allt större del av Europa. Bredow har sällskap i tunnelbanevagnen med en annan löjtnant, uppkomlingen Jodl. Den förre är genomkultiverad och lyssnar gärna på orgeln i Notre Dame, en von Stauffenberg eller Bielenberg-typ som man kan tänka sig skulle kunna genomföra en mordförsök på Hitler. Den andre är en hårdför, cynisk och vidrig Heydrich-typ. Och så faller skottet i trängseln utanför tunnelbanetåget utan att någon upptäcker förövaren som osedd försvinner uppför trappan.
Ingeborg Björklund: Månen över Lund (Albert Bonniers förlag, 1931).
”Kandidat Sundberg är abnormt djupsinnig. Flickor ska inte ligga vid universitet för att tänka utan för att dansa och utgöra ett dekorativt inslag i nationslivet samt i sinom tid bli gifta. Lina svarade inte. Hon tänkte: ’Lår oss flirta och nojsa med männen, eftersom de vill ha det så – och i hemlighet förakta dem, Vi kvinnor – vi är framtiden!’ Med övermod och leda kände hon sig som Övermänniskan, ensam på ett solomflutet fjäll, medan mobben trälade i stoftet. Gudarna straffar hybris.”
Kontakta oss