Okategoriserade

”Spinner gör han ju också – det är mycket mystiskt (det är det också), men det gör ju hela kattsläktet. Själv underkänner jag icke den mystiska dragning en katt utövar och ofta har jag tänkt på vad katten grubblar när han, orörlig som en sfinx, sitter och stirrar en hel timme rakt ut i luften med stora ögon vilka kunna skifta i blått, i svart, i gult, i grönt, och lysa med metallskimmer.” Så kan det sägas, men också så här: ”blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus […] i hörnet spinner katten yllegran att sova med”. Det skiljer bara nio år mellan Henning Bergers bok om katten Zeppo och Gunnar Ekelöfs diktsamling Sent på jorden, men det är ett milsvitt avstånd mellan den enes realism och den andres surrealism.

Läs vidare »

”När Frank Heller kom hem från badet och satte sig ned vid kompendiet till professor Berholts estetiska seminarium, hörde han från salongen två kvinnoröster:” Redan på första raden i denna bok med två längre och fyra kortare berättelser fann Gunnar Serner den pseudonym som han skulle komma att göra mycket känd, både i Sverige och ute i Europa. En del som sägs om den fiktive Frank Heller (som i fortsättningen hellre ägnar jämnåriga kvinnor än professorerna sin uppmärksamhet) stämmer dessutom in på den unge lundastudenten Gunnar Serner, ibland på ett nästan kusligt förebådande vis. Atmosfären i den akademiska bondbyn (Tegnérs spefulla ord) något årtionde in på förra seklet är väl fångad: ”Över den lilla studentstaden vilade en dov stämning, Gatorna lågo sommartomma, terminen hade ännu inte börjat. Fönsterna stirrade kritade och blinda.” (Man får gå till Gustaf Hellströms En mycket ung man för en mera substantiell lundaskildring).

Läs vidare »

Länge fanns hemma en bok med ett sällsamt omslag som hade ritats av Stig Södersten, med ett skulpturalt huvud av en vacker kvinna utan hår. Mest liknande det en marmorsval skulptur, egyptiskt elegant. Boken hade nog hamnat på stringbokhyllan 1953, samma år som den kom ut, men det är först nu efter snart sjuttio år som jag läst den. Många andra gjorde det säkert genast, inte minst på grund av den tidsanpassade titeln. Den fick dessutom en väldig spridning, som framgår av några rader på titelbladets baksida: ”I Folket i Bilds romanpristävlan 1952 erhöll denna bok första pris. Den har tryckts i 80 000 exemplar och är oavkortad.” (Boken hade blivit bättre om en erfaren förlagsredaktör klippt bort en tredjedel och koncentrerat handlingen, den är spretig).

Läs vidare »

”Två år senare skrev han en liten roman, egentligen en längre novell, basis för ett filmmanuskript, som i likhet med barnhistorierna av 1924 vittnar om en idealistiskt iakttagande tåga hos skönhetsdyrkaren (Fiskebyn 1919). I övrigt var han tyst.” Erik Hjalmar Linder plöjde genom hekatomber av svenska böcker för sin encyklopediska sammanfattning Fem decennier av nittonhundratalet som blev de avslutande banden i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 1965 (i en tidigare version hade han skrivit om fyra årtionden). Till sin hjälp hade han den väldiga samlingen av tidningsrecensioner i Sigtunastiftelsens arkiv. Men det snabba avfärdandet av Bertil Malmbergs första och enda roman tyder på att han aldrig läste den fast det inte hade tagit honom lång tid. Den är på 240 glest satta sidor (annars är Linders kapitel om Malmberg, särskilt hans lyrik, mycket bra).

Läs vidare »

När de går, är det slut med romantiken kring studentexamen, tänkte Herbert. Min egen generation är för nykter, vi vet alltför väl, att den vita mössan inte längre är symbolen för en intellektuell elit – om den någonsin varit det.

Läs vidare »

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike och var full av framtidstro. I den visades bland annat ett stort porträttgalleri av kända och okända svenskar, som exempel på olika folktyper från Skåne till Lappland vars ursprungsbefolkning fortfarande kallades lappar. Till paviljongen hörde ett häfte i liggande format, med samma titel och författat av Ludvig Nordström som säkert var rätt man för uppgiften (han var mångsidig, samma år åstadkom han en bolagshistorik om Ljunglöfs snusfabrik: En gammal Stockholmsfirmas historia).

Läs vidare »

Greppet var inte nytt ens för snart hundra år sedan, att vända upp och ner på kronologin och låta en människas livsförlopp börja som en stapplande åldring och sluta som spenabarn. Hans Alfredson försökte sig på det i sin kortroman Ernst Semmelmans minnen 1962, och Brad Pitt gjorde det i filmen The Curious Case of Benjamin Button 2008 som går tillbaka på en novell som F Scott Fitzgerald skrev 1922. De som köpte segnälkaB när boken var ny upptäckte redan på det blekblå omslaget att det var något lurt på gång: titeln började inte med en stor bokstav utan slutade med den, och uret går baklänges.

Läs vidare »

”I Paris förnämsta salar/ värsta busen franska talar” – versen hör till de kändaste i Pyttans A-B och C-D bok som första gången kom 1896. Den har tryckts om regelbundet sedan dess. Denna rimbok för vuxna kom till som en kvintetts samarbete: Birger Mörner, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, J.A.G. Acke och Albert Engström som var den […]

Läs vidare »

”Sällsynt” står det antecknat i blyerts i den här boken som jag nyss fann på det billiga bordet på mitt lokala antikvariat. Särskilt billig var den inte från början, pris 3:75 står det på ryggen, vad omräkningen nu kan bli efter nittionio år. Följesedeln från ett annat i Malmö, daterad den 25 april 1963, är […]

Läs vidare »

Min gode vän antikvariatsbokhandlaren påstår att bara en enda av Olle Hedbergs nära femtio romaner är eftersökt. Det är ”Ut med blondinerna”, en politisk pamflett på 127 sidor som i fiktiv förklädnad använder sig av ett välbeprövat berättartekniskt knep, att ställa välkända begrepp på huvudet. Sarah Ljungquist som ägnar romanen knappa två sidor i sin avhandling ”Den litterära utopin och dystopin i Sverige 1734-1940” (Karin Boyes ”Kallocain” får förstås mycket större utrymme) kallar det ”omkastelsekonceptet”. I denna berättelse från det fiktiva landet Salinien – likheterna med Nazityskland är många, och avsiktliga – är det inte de mörkhåriga som förföljs utan de blonda och ljushyade.

Läs vidare »