Okategoriserade

”Om Amerika, svarade herr Ansell på en av herr Kvestins frågor som kom så artigt frambugande under den välvårdade mustaschen, om vad man tycker om Amerika i allmänhet är det svårt att yttra någonting sammanhängande.” Så inleds tankeutbytet mellan två konversanta herrar i det långa mittavsnittet ”Samtalsvis” i Thorsten Jonssons Sidor av Amerika, en bok som aldrig tryckts om, lika lite som hans essäsamling 6 amerikaner som kom fyra år tidigare (fast just ”Samtalsvis” har tagits med i samlingsvolymen Berättelser från Amerika där novellerna i Dimman från havet ingår). Thorsten Jonsson, mycket flitig som författare, recensent och översättare, var född 1910 i Ångermanland och var Dagens Nyheters korrespondent i New York 1943-46. Sedan blev han tidningens kulturchef  men hann med bara några få år på den stolen, han avled i förtid, 1950. Han var en av våra skickligaste översättare. Hans försvenskningar av Hemingway, Steinbeck och andra flyter ofta på bättre än originalen.

Läs vidare »

En tidningsnotis i Ystads Allehanda från tidigt 1870-tal som jag snubblade över i jakt efter annat hade en nyhet som måste ha väckt förväntningar hos de samtida läsarna: att ett engelskt konsortium hade långt gångna planer på att gräva en tunnel under Öresund. Av det blev förstås intet den gången, och kanske var det bara lurendrejeri. Men man var bra på tunnlar i Storbritannien redan då, bland annat under Themsen vid Greenwich. Planerna att förbinda Själland med Skåne med en bro och/eller tunnel höll i sig, som ses i en bok som jag råkar vara jämnårig med och som jag nu efter en del år läst på nytt

Läs vidare »

När jag för åtta år sedan redigerade Den främmande förförerskan, svenska synpunkter på Karen Blixen tog jag bland annat med Bengt Söderberghs recension i Expressen den 31 oktober 1958 av hennes novellsamling Ödets lekar (en av de inemot fyrtio som man ägnade den på svenska dagstidningars kultursidor). Då skrev jag den här författarnotisen om honom:

Läs vidare »

”Hans öppna brev i l´Aurore till franska republikens president med den brännande överskriften ”J´accuse” – jag anklagar – kom som en befrielse för alla dem i hela den civiliserade världen, som i ångest följt Dreyfusprocessens skrämmande utveckling. När man läste denna manliga och logiskt bindande förklaring tycktes saken så självklar, att rättvisans seger måste vara given. Det skulle inte dröja länge, innan vi blevo tagna ur denna villfarelse. […] På Ateneum i Lund hade jag i L´Illustrations detaljerade redogörelser nummer för nummer följt dramats gång.”

Läs vidare »

”Jag drev omkring matt och förstämd, irriterad av tobaksmolnen och larmet men allra mest av de förtroliga små kotterierna i hörnen. Det grämde mig, att ingen behövt mig, sökt upp mig, dragit in mig i någon gruvlig politisk intrig, ”hemliga stämplingar”, som jag drömt om alltsen jag läste den barocka frasen i min första skolbok i historia och som jag hoppats på, då jag barnsligt förväntansfull gick till denna bolsjevikbankett. Nu var festen förbi, den också, och ingenting hade hänt, intet av ”det vidunderliga”, som kunnat med ens lyfta mig bort från min fadda svenska vardag, min litterära läst, mitt förbannade översättarok hos Norstedts. Avlövad och iskall väntade mig framtiden.”

Läs vidare »

“In recognition of a certain far reaching economic reform instituted in this land but a short time ago, it is my Royal desire to inaugurate this day with a brief ceremony. I refer to the change that restored wealth to my Kingdom which for many years suffered from severe maladjustments. On the surface ours was a nation of free men, and we boasted of our extended Free Rights, our Free Speech, our treasured Civil Liberties. But what did these rights really amount to as long as Great Wealth was concentrated in the hands of a few, as long as Monopoly and Special Privilege were rampant in the land? Did our cherished Political Democracy ever raise the masses from the de Despond of Deep Poverty?”

Läs vidare »

Frank Heller (1886-1947, hans borgerliga namn var Gunnar Serner) hör inte till de glömda författarna som är i behov av återupplivande. Det finns ett mycket livaktigt Frank Heller-sällskap som sedan starten flera gånger om året lägger ut på nätet medlemsbladet I Sick Sack, och man har gett ut en lång rad årsböcker med skilda teman. Snart kommer dessutom ett generöst urval av hans brev till familjen, författarkollegerna och förläggarna, kommenterade av Dag Hedman som 1985 doktorerade på avhandlingen Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder, en oumbärlig bok. Han har också skrivit den bästa sammanfattningen av Serners/Hellers liv och verk, i Svensk Biografiskt Lexikon. En levnadsteckning saknas ännu, förutom Frank Hellers egna På detta tidens smala näs (1947) som nog döljer väl så mycket som den avslöjar.

Läs vidare »

”När arbetarna undrat över diktarnas tystnad under den stora nationella kris vi genomgå, har detta framställts som ett nytt bevis på deras själviskhet och förmätenhet. Vore diktarna lite mera lyhörda för röster utom överklassens råmärken, skulle de förstå vad som ligger bakom kravet. Böse Menschen haben keine Lieder. Endast en folkklass med levande idealitet har behov av sång och dikt, när den strider och lider som hårdast […] Diktarna har tegat.” Erik Hedéns artikel ”De tigande diktarna” i första årgången av Tiden fick snabbt genomslag storstrejksåret 1909. Rubriken blev ett ofta använt slagträ även om hans femton spalters attack är mera nyanserad än vad början låter ana. Hedén kom sedan att engagera sig hårt i Strindbergsfejden (och skrev senare en bok om Strindberg). En sammanfattning om Erik Hedén som samlande gestalt finns i Per Rydéns Domedagar, svensk litteraturkritik efter 1880.

Läs vidare »

Om man har tid, eller tar sig tiden, kan man fylla åtskilliga dagar med andras memoarer i många delar. Här ett par händer fulla av sådana som är värda att ta sig genom: i Danmark Tove Ditlevsen, Agnes Henningsen (mor till PH-lampans upphovsman), Edith Rode och Henrik Pontoppidan, här hemma bland många andra Amelie Posse, Sven Lidman, Ernst Wigforss och Herbert Tingsten. Och i Finland till exempel Oscar Parland och Henrik Tikkanen. Men mer angelägen och tänkvärd än nästan alla andra är den svit på sju självbiografiska böcker som den grekisk-ortodoxe Tito Colliander gav ut mellan 1964 och 1973, alla med ett enda ord i titeln: Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid (de är inte svåra att få tag på eftersom förlaget Artos & Norma gav ut dem i nytryck för sju år sedan).

Läs vidare »

Under fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 och har varit tillbaka i hemlandet tre gånger sedan dess, med ungefär femton års mellanrum: 1935, 1949 och nu sex veckor detta år 1962. Han bor i Laguna Beach i Orange County, Kalifornien, nära Los Angeles, med Stilla Oceanen i väster och den väldiga kontinenten i öster. Från Eden Hotel som han har tagit in på som långtidsgäst kan han blicka ut över havet, men i ryggen har han den ständiga biltrafiken. Det eviga ställs mot det timliga.

Läs vidare »