Okategoriserade

”Genast, med nästa tåg! Vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt – Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!” Hos Strindberg går det geschwindt, både när nattåget från Berlin rasslar norrut genom natten (i Sömngånganätter på vakna dagar) och som här då Jean försöker övertyga Fröken Julie om att de har en gemensam framtid som pensionatsidkare i Södern. Därav blir intet, det förstår man av rakkniven på scengolvet. Att ta tåget kan för övrigt vara ganska dystert, som i den avslutande andra strofen av Vilhelm Ekelunds ”Då voro bokarna ljusa”:

Läs vidare »

Louis de Geers sju böcker om Gunnar Wigelius och hans karriär på den engelska internatskolan Singleton där han blir Wajgilius hörde under många år till de mest utlånade pojkböckerna på biblioteken (intresset för flickor och kvinnor i dem är mycket flyktigt). Men man läser dem nog inte längre, inte ens i de djupa värmlandsskogarna trots dedikationen i första delen, ”Lundsbergare, gamla och nuvarande, tillägnas dessa skildringar”. Johan Svedjedals grundliga studie om serien, Spela spelet (Litteratur och Samhälle 1980:3), lånade sin titel från de avslutande raderna i Singleton efter kriget: ”Ja, det var mycket han hade att tacka skolan för. Kanske viktigast av allt – Singleton hade lärt honom att spela spelet – spela spelet i med- och motgång, spela livets stora, svåra spel i ordets djupaste betydelse.”

Läs vidare »

Av upphovsrättsliga skäl kan man inte ladda ner och lyssna på den här radiopjäsen av Ingmar Bergman. Det är lite synd eftersom framför mikrofonerna fanns legendariska skådespelare som Olof Widgren, Eva Dahlbeck, Jan-Olof Strandberg, Anders Henriksson, Sif Ruud, Lars Ekborg och Ingvar Kjellson. Det var lika stjärnspäckat i de andra fem pjäserna i boken, några av dem skrivna av Sivar Arnér, Björn Erik Höijer och Lars Levi Læstadius. Många av pjäserna som radioteatern sänt under året samlades i serien Svenska radiopjäser som gavs ut från 1947 fram till 1985.

Läs vidare »

Den bundna originalupplagan av Harry Martinsons tolfte bok är mycket tilltalande, i grönt linne med en hukande jaguar stämplad i guld på främre pärmen. Kalligrafin på omslaget är påfallande sober. Jag kan tänka mig att det var Akke Kumlien som med säker hand formgav författarnamn, titel och förlagsnamn, kanske var det också han som tecknade jaguaren. Men bokens yttre täcker in bara en mindre del av romanen. Mera varudeklarerande är Per Åhlins fina omslagsteckning i färg till den upplaga som kom på BFB (Bonniers Folkbibliotek) 1961, med en sjöman som skyfflar in kol i fartygsugnarna och rakar ur askan. Det slitet som är skildrat med en ingående och imponerande sakkunskap tar upp större delen av romanen. Den unge Harry Martinson skaffade sig tidigt sådana erfarenheter på transatlantiska och andra skepp. Mängden av fackuttryck är nästan bedövande, och sidorna om en tidigare torpedering under första världskriget mycket illusoriska. När fartyget går under omkommer sjömän när oljan som läckt ut på vattnet fattar eld.

Läs vidare »

Som man kan läsa sig till i sjätte kapitlet i Mikael Timms Lusten och dämonerna. Boken om Ingmar Bergman (2008) kom de första utkasten till Hets redan 1938, sex år innan filmen hade premiär. Den blev genast mycket omtalad, och raskt en klassiker som stått sig, framför allt tack vare Stig Järrels lysande rollprestation som den vidrige latinlektorn Caligula. Han är en pennalist som utövar sitt översitteri mot de sårbara i gymnasieklassen (regissören Alf Sjöberg underströk hans fascistoida drag genom att låta en nazisttidning ligga framme på ett bord) men som sedan visas upp i all sin ynkedom: ”Som nutida betraktare är det lätt att se filmen som ett tidlöst drama om den eviga ungdomen […] För dåtidens publik var Hets en samhällskritisk film. Naturligtvis var det också en film om ett generationskrig […] ett slag mot solar plexus på dåtidens moraluppfattning.” Sextio år senare kommenterade Bergman det i ett telefonsamtal med Timm: ”Jag hatade skolan, hatade. Jag var rädd och hatade vilket innebar att jag var en mönsterelev. Därför att på den tiden hade skolan och hemmet ingått en ohelig allians. Du fick aldrig något medhåll hemma om du blev trakasserad av någon lärare och lärarna i skolan hade fullständigt fria händer att hantera eleverna. Man hade ingenstans där man kunde vädja. Man var utlämnad och jag var jävligt rädd.”

Läs vidare »

Vår bottenlärde lektor i svenska – han hade bland annat under tio års tid tills ryssarna avpolletterade honom varit professor vid det universitet på andra sidan Östersjön som Gustaf II Adolf en gång instiftat – försåg oss redan i tredje ring med en diger lista över svensk litteratur som vi borde bekanta oss med i god tid före studentförhören. Bland romanerna fanns Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé som genast den kom 1927 fick status som den klassiska skildringen av svensk ståndscirkulation, av samhällsklassernas väg uppåt. Det är en bok som stått sig, liksom hans Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros (1931) som bland annat går tillbaka på en arbetarkonflikt i Malmö. Han fick hjälp med detaljerna av polismästaren där, Yngve Schaar (far till lundaprofessorn i engelska Claes Schaar). Hans Storm över Tjurö (1935), på sitt vis en pendang till Strindbergs Hemsöborna, gjorde honom persona non grata på den ö i stockholmska skärgården där han fann en del av sina förebilder och fiktionaliserade, kanske lite väl närgånget.

Läs vidare »

Jan Olof Olsson (1920-1974) skrev över sjutusen artiklar, mest under märket Jolo, och mer än trettio böcker, fem av dem samman med hustrun Margareta Sjögren (ytterligare ett tiotal har kommit postumt). Han var född i Birkastan och var en av våra stora stockholmsskildrare, bl. a. i Stockholmsluft (1974). Han rörde sig lika hemvant i Kungens Köpenhamn (1950) och i Fritt Nyhavn (1955), längs Engelska mil (1951), i Drottningens England (1954) och i Dublins sköna stad (1968). Han visste mycket om USA, som ses i Onkels Sams stuga (1952), God morgon Vilda Västern (1953), Amerikafeber (1962) och Chicago (1958) och var bekant med Leningrad St. Petersburg (1960), och han for Ner till Bosporen (1966) osv. Han skrev två självbiografiska romaner, Årsklass 39 (1956) och Mittåt (1963), gjorde en lyckad pastisch på äventyrsromanen i De tre från Haparanda (1967) och De tre mot Petrograd (1973) och skildrade första världskriget och dess efterspel i de faktarika 1914 (1964), Den okände soldaten (1965) och Rivna fanor (1975). Sina militära minnen utnyttjade han för Någonstans i Sverige (1974), sina breda journalistiska erfarenheter för Slipsen i Krakow (1969).

Läs vidare »

Nyckelromaner är en lika lockande och säljande som problematisk genre, alltsedan Madeleine de Scudéry började praktisera den på 1600-talet. Man lockar läsare som gärna ger sig på jakt efter nycklarna till alla lås. Samtidigt riskerar författaren åtal för förtal om modellerna inte är tillräcklig maskerade och har skäl att känna sig kränkta. Ellen Key kan inte ha varit glad att läsa om sig själv som Hanna Paj i Strindbergs Svarta fanor. 1965 drog Ing-Marie Eriksson och Bonniers på sig ett åtal för förtal för romanen Märit. Efter olika turer i skilda instanser mildrade Hovrätten domen, men dagböter utdömdes dock.

Läs vidare »

Även om titeln på Hans Ruins essäsamling alltid lockat mig sedan den kom upp på stringbokhyllan i mitt föräldrahem när den var ny för sjuttio år sedan har jag inte läst den förrän nu – så bra den är, och så klok! Mycket annat av honom har jag läst, först och oftast hans mycket personliga minnesbilder i Rummet med de fyra fönstren (1940) som snabbt blev klassisk och som tryckts i många upplagor, med Bertil Bull Hedlunds illustrationer, och Hem till sommaren, uppföljningen tjugo år senare. De böckerna, som var min ingång till hans författarskap, fick jag rekommenderade av en vacker och boksynt flicka i klassen under mig på latingymnasiet som hade en säker litterär smak redan då – hon blev senare bibliotekarie på Skokloster.

Läs vidare »

När tecknaren, uppfinnaren och författaren Mark Sylwan avled mot slutet av 1993 (han var född 1914) skrev Caj Lundgren vars dagsverser i Svenska Dagbladet han ofta illustrerat bland annat detta, i en utförlig och uppskattande runa: ”Det är inte lätt att hitta en person i samtidens Sverige som i högre grad än Mark Sylwan kan sägas förtjäna beteckningen ”renässansmänniska”. I många avseenden var han något av en Leonardo da Vincis like: en av de mest briljanta tecknare vårt land har ägt. En uppfinningsrik och nyfiken utforskare av såväl filosofins som den avancerade teknikens världar och dessutom en författare som fann sin största lust i att handskas med samtidens hela tankegods i osvenskt muntra former […] Att omgivningen inte alltid stod helt förstående inför denna outtröttligt aktiva intelligens var kanske bara vad man kunde vänta. Sina mest påtagliga framgångar hade också Sylwan på det område där hans begåvning var synligast och svårast att bortse från, nämligen som grafisk konstnär.”

Läs vidare »