Hjältedyrkaren Hamsun.Dansken Thorkild Hansens dokumentära Processen mot Hamsun kom 1978 och översattes nästan genast till svenska och norska. Jag var lektor vid universitetet i Odense den gången och bokanmälare på Kristeligt Dagblad i Köpenhamn och i den lokala Fyens Stiftstidende. Jag fick boken från Gyldendals förlag när den gavs ut, läste den genast och var snabbt klar med en förstadagsrecension, […]
Nära båtarna i Oskarshamn och inte särskilt långt från den ståtliga järnvägsstation från 1906 – kanske hann Oscar II inviga den innan han avled året därpå, han var ju bra på sådant, något som Strindberg gärna förlöjligade – finns en oansenlig platta infälld i en gräsmatta. Den är ägnad stadens store son Axel Munthe, född där 1857, avliden på Stockholms slott 1949. Jag vet inte om man för femton år sedan högtidlighöll hundrafemtioårsminnet av hans födelse i hemstaden men fem år senare kom det upp en vacker staty av honom och hans hund Puck. På bokmarknaden gör han fortfarande avtryck.
Bertil Almqvists suveränt tecknade och berättade bilderböcker om familjen Hedenhös – pappa Ben, mamma Knota och barnen Sten och Flisa – inleddes 1948 med ”Barna Hedenhös i stenåldern”, och slutade 1971 med ”Barna Hedenhös i England”. Jag fick dem länge varje jul, de första dock med någon fördröjning tills jag kunde stava mig genom dem. Bildminnena av dem sitter fast ännu efter alla år. De sista fem böckerna, bland annat om Paris och London, som kom när jag hade passerat bilderboksstadiet har jag inte läst, men jag borde nog göra det. De är säkert lika finurligt hopkomna som de föregående.
Man bär med sig rim och ramsor genom livet, till exempel denna: ”G.G. – G.G. – G.G. – vårt allt!” som är ledmotivet från och med femte kapitlet i Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika som kom ett par år in på andra världskriget, som tredje i serien av i allt elva. Den har sedan […]
”Der var så dejligt ude på landet; det var sommer, kornet stod gult, havren grøn, høet var rejst i stakke nede i de grønne enge, og der gik storken på sine lange, røde ben og snakkede ægyptisk, for det sprog havde han lært af sin moder. Rundt om ager og eng var der store skove, og midt i skovene dybe søer; jo, der var rigtignok dejligt derude på landet! Midt i solskinnet lå der en gammel herregård med dybe kanaler rundt om…”
Mängder av svenska journalister och författare har uppehållit sig i London och skrivit om det. En av de tidiga var Fredrika Bremer som kom dit som en förövning till den stora resan till Amerika: ”Ty överallt söker jag att se det bästa och det sämsta av tingen, tillvarelsens himmel och helvete i alla sfärer av livet. Jag ville se det även i Londons liv. Och jag såg det.” Om det kan man läsa i hennes England om hösten 1851. På nätet finns Carina Burmans essä om saken, i bildningsmagasinet Anekdot. Och den flitiga Ellen Rydelius (som bland andra Carina Burman och Dag Hedman behandlat) skrev handböcker om hur man bäst kunde få ut det mesta under en vecka i europeiska storstäder. 1936 kom hennes London på 8 dagar.
En politisk skämtteckning av norrmannen Ragnvald Blix (1882-1958) blev genast klassisk, i Göteborgs- Handels- och Sjöfarts Tidning den 29 januari 1944. Redaktören Torgny Segerstedt var en stridbar antinazist, liksom kollegan J. A. Selander i Eskilstuna-Kuriren. På teckningen där Blix använde sin pseudonym Stig Höök går den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling med raska steg in till ett möte med Adolf Hitler. När han hejdas av en vakt säger han självmedvetet ”Jag är Qusling”, och vakten svarar: ”Och namnet?”. Så långt fram under de onda fem åren hade namnet Quisling hunnit bli liktydigt med landsförrädare. Ragnvald Blix hade ett förflutet i en legendarisk sydtysk skämtidning, Simplicissimus som gavs ut i München.
”Och därmed slutar jag dessa anteckningar med ett hjärtligt tack till alla dem som underlättat mitt arbete: till […] Charlie Chaplin, kejsaren av Japan, nizam av Haiderabad, […] doktor Selma Lagerlöf och först och sist min älskade Maitava, som ändå var det bästa av alltsammans jag upplevde på min stora resa jorden runt! Högaktningsfullt Jeppe Jeppson, vice ordförande i kattkongressen, riddare av kejserliga japanska kattkorset. Ständig adress: Klockgjutargränd.”
”Prins Wilhelm (1884-1965), sonson till Oscar II, son till Gustav V, yngre bror till Gustav VI Adolf, ”har ärvt sin farfaders poetiska gry och med avgjord framgång ägnat sig åt författarskap både på prosa och i bunden form”, skrev Ruben G:son Berg i trettioandra bandet av Nordisk Familjebok (1921) där han också påstod att hans ”resebeskrivningar äro friska, flärdfria turistböcker, där scenerier och händelser framställas med färg och fart.” Prins Wilhelm skrev mindre svulstigt än farfar och hann med många resor, skildrade både i böcker och på film, till USA, Siam, södra Afrika, Centralamerika, Tunisien, Centralafrika och under andra världskriget och tiden därefter mest i Sverige. Han journalfilmade för SF härhemma och producerade många dokumentärfilmer från mera exotiska trakter. Listan över hans böcker är lång, intressantast är Argentina-reportaget Röda jordens svenskar (1948) och de självbiografiska återblickarna i Episoder (1951). Konsthistorikern och poeten Karl Asplunds vänliga böcker om honom (En Stenhammarkrönika. 1954, och Författaren Prins Wilhelm, 1966) är okritiska men läsvärda.”
Två vackra svenska affischer har hunnit bli klassiska på de drygt hundra år som gått sedan de ritades: Olle Hjortzbergs till Stockholmsolympiaden1912, med den vältrimmade nakne ynglingen i ett hav av nationsflaggor, och Ernst Norlinds till Baltiska Utställningen i Malmö 1914, med fyra storkar i vacker flykt förbi Ferdinand Bobergs utställningstorn. Ernst Norlind (1877-1952) var mångsidig både som författare, målare, slottsherre och föreläsare. Storkar och andra fåglar kom efter hand att bli en lukrativ stapelvara hos honom. ”Tidvis hotade N:s måleri att stelna i rutin. I synnerhet gällde detta hans populära fågelbilder – på 1940-talet var ’en stork av Norlind’ en vanlig hedersgåva skåningar emellan” skriver Gösta Lundström i sin artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon. Hans tidstypiska stämningsmåleri kring 1900 är kanske mera intressant, men fåglarna är också bra. Storkarna på den tavla av honom som vi hittade häromåret på en skånsk loppmarknad och som mycket väl kan ha varit en present till någon som fyllde jämna år sträcker sig i lika vacker flykt som de malmöitiska på utställningsplakatet, fast mindre stiliserade och mera naturalistiska.